Arbetsdagarna har börjat ta form. Vi jobbar tre dagar i veckan med rehabilitering av gatubarn. I realiteten gatu-pojkar. Inte för att det inte finns flickor på gatan, men de är svåra att få tag i; de jobbar i barer, är prostituerade osv. Pojkarna däremot kan man träffa på överalt på gatan, särskilt på kvällen. Gatubarnen har själva delat in staden i olika områden, som kallas "bases". Alla pojkar vi hittills har träffat kommer från samma bas. Många sniffar lim, något de inte får lov till på rehab-projektet vi jobbar på.
Rehabiliteringen startar i januari, något som innebär att rekruteringen är i full gång. I onsdags var det 20 pojkar. Med skandinavisk mått mätt är vardagen på projektet minst sagt annorlunda. Dagen startar med att pojkarna utför sina sysslor, några städar klassrummet, andra tänder elden där det ska lagas majsgröt (dagens första mål mat som de får gratis på projektet) och alla byter om till skoluniform och tvättar sina kläder. De kläder de kommer i är det de äger, några har med sig några småpengar, annars har de i princip ingenting. Kläderna är SMUTSIGA och sönder, och hos många FULLA av lus (chawa). Detta var grunden till att onsdag var dagen för chawa-krig. Vi kokade kläderna på bål i skolgården, och alla löss dog. När alla sysslor är utförda och pojkarna har ätit gröt, börjar skoldagen. De har antingen matte, engelska eller swahili. Nivån varierar väldigt, och har absolut inte alltid med ålder att göra... Lunch lagas också av pojkarna själva, det är ocfta ugali (en hård majsgröt som man äter med händerna), skumawiki (en grön växt som kan liknas lite vid spenat) och kanske lite ägg eller umena (vääääääldigt små fiskar som är torkade). Pojkarna imponerar oss med sina kok-konster, det m¨rks att många har klarat sig själva i många år, trots sin unga ålder.
Bön och lovsång och counceling-grupp är också på schemat varje dag. I onsdags pratade pojkarna om vad som var svårt med att leva på gatan. En berättade att de blev slagna av de större pojkarna hela tiden, och att de stal de yngre pojkarnas kläder. Alla drömmer om att få gå i vanlig skola... Några sitter kvar inne under rasterna och jobbar i böckerna, något som ju inte händer så ofta i svensk eller norsk skola direkt...
Det är slående hur enormt stor skillnad det är mellan deras barndom och barndommen i Norge eller Sverige, och vilka möjligheter vi har att hjälpa barna som inte har det bra. Ibland känns olikheterna så stora att det nästan inte går att jämföra mellan det liv vi lever och det liv som många lever här. För även om man inte bor på gatan, så har många väldigt lite pengar och arbetslösheten är stor.
Många kramar
Charlotte och Andreas
(bilderna är från lunchen)
